Katitzi 11 år

Idag ägnas bloggen åt vår äldsta, käraste tik, Katitzi. Elva år sedan föddes denna pärla till hund, och vi är så lyckliga och tacksamma att vi fick köpa henne av Niklas och Lotta på Monomotapas kennel.
Hon är en mycket speciell hund att äga, och vi har lärt oss tonvis av denna kloka flicka.
Hon säger aldrig ett ont ord till någon annan hund, eller människa, men är inte överdrivet sugen på att lära känna nya individer. Inte förutan att hon av släkten kallas "drottning Silvia"... Hon kan på sin höjd vinka nedlåtande till folket, sen gör hon en värdig reträtt mot viktigare saker. Katitzi är inte orättvis; om hon får förtroendet att vara lös så ger hon tillbaka en absolut lydnad. Om hon däremot måste gå i koppel så stretar hon demonstrativt...

Hennes lyckligaste stunder tillbringar hon med matte, i skogen eller på lydnadsplanen. Att hon vid elva års ålder fortfarande kan göra ett perfekt läggande under gång eller en inkallning gör mig alldeles gråtmild. Andra favoritsysslor hon har är "jaga katten från tomten". En syssla som vi lärde henne när vi bodde i villa och inte ville ha katter springande på tomten som förorenade. Det finns inget som taggar henne som ett lågt "pschhhh...." Då vet hon att hon måste ut och jaga bort dom, och efter väl utfört arbete, lagom till tomtgränsen, så spatserar hon stolt som en krigare tillbaka för sitt välförtjänta beröm. Det funkar även på rådjur och rävar, som sagt; får hon förtroendet att vara lös så förvaltar hon det väl.Hon har ett fantastiskt hundspråk, och hon retar aldrig någonsin upp en annan hund. Hon har till och med fått hjälpa osäkra och rädda hundar att slappna av och börja uppföra sig schysst. Men helst har hon nog velat leva hela sitt liv ensam med oss. Så när vi för drygt tre år sedan började släpa hem en till hund, och därefter ännu en, så trodde hon nog att vi hade en skruv lös. Länge gick hon och tittade på mig som för att fråga; när åker den här saken hem? Men som den goda natur hon är så har hon lärt sig att uppskatta sällskapet, och hon sätter gärna igång en busrunda, fastän hennes kropp egentligen inte orkar. Numera delar hon gärna soffa och godsaker men blir aldrig nånsin ifrågasatt av de yngre. Det kallar jag äkta ledarskap.

Ska man bjuda henne på något riktigt gott så blir det pannkaka. Så naturligtvis har dagens middag blivit en festmåltid av just det, toppat med några köttbullar. En annan egenskap hon har är att hon hatar att bli fotograferad, så det krävs en hel del muta för att få henne att ställa upp...

Man inser att man lever på lånad tid med en stor hund som fyllt elva år, men hon har så pass god fysik och verkar vara så pigg, så jag hoppas hon har många år kvar. För hur skulle vi klara oss utan henne?