Söt

Veckan som varit

Mycket den här veckan! Först hade vi en liten träff med snyggispojkar, Assar och Zahir. Eftersom matte som vanligt glömde kameran så får ni kolla in på Assars mattes blogg: http://jillaroo.blogg.se/index.html

Vi har också spårat i veckan. Det gick lite trögt, Leya visste inte riktigt hur hon skulle gå och var ganska okoncentrerad. En liten apport och slutapporten hittade hon dock, men med ganska mycket hjälp i spåret. Men snygg i spårsele är hon ju absolut, eller hur?!

Och sist men inte minst: det onämnbara, det ångestladdade, det okontrollerbara.... Vi har varit och röntgat Leyas höfter. Och nu väntar vi.... Och det är helt olidligt svårt! Vi har gjort det här för nästan två år sedan med Zmilla, och när resultatet kom ville jag bara gråta. Det är klart att mina hundar främst är familjehundar som lever med oss. Men när drömmen om en uppfödning är så stark så kan man gå i bitar av längtan! Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Går inte det här i lås så blir det marsvinsuppfödning istället. Det finns en gräns. Och med en sån FANTASTISK hund som Leya så vore det synd om jag inte kunde använda henne i avel. Det instämde all personal på veterinärvårdstationen med, veterinären sa flera gånger: "Men VILKEN trevlig ridgeback du har!!!" Och Leya hon instämde, så fort hon började vakna upp från att ha varit nedsövd så började svansen gå på henne...Inga ledsna miner här inte! Mattes stolthet!!

Ekvationen går inte ihop

Jag förstår inte det här. Om man bara Råååååkat hitta slaktavfall av en mumsig f.d. älg i skogen, och bara råååååkat äta myckegrann av den.... Och det liksom blir effekter av det??!?? Man liksom spyr lite här och var (mattor, fåtölj, soffa, golv, kuddar...).

HUR kan då matte neka mig att äta???!!!Jag borde ju få DUBBELT så mycket mat eftersom jag spytt upp allt som jag ätit tidigare. Men inte då! Lite ris och sånt tjafs. Kan väl inte en ståtligt ridgeback leva på! Morr!

Skottfast:)

I förrgår tog vi en liten promenad tillsammans med min svägerska. Det var jag och mina tre tjejer, hennes två hundar och två små barn i barnvagn. Vårt mål var grusgropen där vi tänkte att hundarna skulle få rasa av sig en stund. När vi närmar oss så hör vi plötsligt ett gevärs skott, ljudet fortplantas via dalarna och når oss med full kraft där vi står ca 300 meter ifrån grusgropen. Shit, hinner jag tänka, det där var en hög smäll! Undra vad Leya tycker om den?! Katitzi och Zmilla är tack och lov skottfasta, men så här hög smäll har ingen nånsin varit i närheten av... Jag tittar mig omkring och upptäcker Leya i färd med att....Lukta färdigt på den intressanta fläcken på marken!!!! Hon hade höjt på huvudet och kollat var smällen kom ifrån, liksom alla andra hundar som var med, och sen hade hon lugnt nosat vidare! Lilla lilla sötnos, matte blev helt skräckslagen där ett tag... Försökte ju spela cool och inte visa nåt, men när man inte är beredd på en smäll så tar den så mycket värre liksom. Vi vänder och promenerar sakta hemåt igen, och smällarna tilltar i både styrka och antal. Och Leya bryr sig inte ett dugg! (Senare visar det sig att det är min svåger som provskjuter sin älgstudsare...) Så himla skönt, det känns så bra att veta! Nu har vi en stor ångest-sak kvar att oroa oss för: höftledsröntgen. Huga......

Allt är inte gas som glimmar

Åkej kompis, en liten tupplur innan kvällsmaten.
Men hallå VAD har du ätit!!!!?

Hungrig

Hallå där inne!!! Regn här, mat där, Leya på feeeeel ställe!!!! Hallå hör ni mig?

Nä nu ger jag snart upp!!

Puh, äntligen inne från det blöta. Nå, då tar vi och snabbar på med frukosten!! Lite service tack!

Då var den avklarad. Rap! Här kommer jag med disken!