Lydnadsklass 1- svintur

Den lilla rackarns grisen höll nästan på att ställa till det för oss.... Eller egentligen; hur klantig får en matte egentligen vara??
Det hela började med att vi åkte direkt efter jobbet till Kramfors för en kvälls-lydnadstävling. Leya var ganska seg och trött, hade inte särskilt mycket "go" i sig. Det måste vi ju ordna, tänkte matte, och plockade fram sitt hemliga vapen; Gummigrisen!!! Det finns inget mer värdefullt för Leya, hon äääääälskar att kasta runt och tugga på den lilla gummigrisen. Så matte tyckte det var en bra idé att kampa med grisen en stund innan vi skulle in på planen. Dumt. Mycket mycket dumt.
Vi har övat förut med avståndsbelöning, inte så många gånger, men i alla fall tillräckligt för att Leya ska ha koll på hur man gör. Trodde jag.
Grisen lämnades bakom ett skjul nära publiken och in på planen gick vi.
Leya fortfarande ofokuserad och drar liksom med nos och kropp mot publiken, och nånstans här måste väl matte ha börjat ana oråd....
Linförigheten går sådär, hon är fokuserad ibland och släpar/tränger/nosar ibland, så det blir 6 poäng.
Nu har matte börjat bli LIVRÄDD för att Leya ska springa och göra nåt annat, typ, inte vet jag, kanske leta gris?!?
Läggandet går klockrent, en tia!!!
Sen tycker den dumma tävlingsledaren att vi jämt ska gå tillbaka till samma plats för att börja "vid krysset", och det dumma krysset ligger ganska nära den dumma publiken.... och nånstans där ligger-ni vet vem- GRISEN!!! Så när matte peppar och berömmer Leya på väg till krysset- så sticker hon!!!!!
Rakt mot skjulet, och kvar står en matte som halvhjärtat försöker locka men som vet att det är lönlöst. Frågan är bara- var tar hon vägen nu då? Det finns säkert femton intressanta hundar med förare, och mer människor, som står där och undrar var ridgebacken är på väg?!? Elitklassen pågår ute på planen bredvid, och jag antar att jag är hyfsat rökt om mitt odjur springer dit och stör proffsen. Jag tittar hjälplöst på min vän Jenny, som ler och tittar tillbaka, och si där mellan skjulet och några andra människor kommer en skuttande Leya som skjuten ur en kanon, vilt tuggandes på Grisen! Jag ler ursäktande och försöker locka till mig en döv hund, och hon bara skuttar runt i pur lycka! Jag meddelar tävlingsledaren att jag tänker försöka gå av planen från publiken, och hon nickar förvånande. Tack och lov följer Leya med mig, och tack och lov ger hon faktiskt Grisen till mig! Annars brukar hon ALDRIG ge ifrån sig den, har hon väl fått den så tar det lååååång tid innan hon tycker att hon har tuggat färdigt. Så jag såg framför mig hur domaren fick ta en lång fikapaus i alltihopa medans jag jagade Kramfors runt efter en galen ridgeback...
Hur som helst så tog tävlingsledaren grisen, vi fick fortsätta (!) och hon gjorde en snygg tia på inkallande, 8 på ställande, 0 på apporten (den spottar vi ut. Äckligt!) och en tia på hopp över hinder. Platsliggning och tandvisning tior. Men helhetsintrycket; 5, jag vet inte om domaren ens kan ge 0 på det... jag tror inte det! Kommentaren "Springer från plan. Tar i och tjafsar med hunden mellan momenten" var ett väldigt korrekt beskrivning. Jag var livrädd att hon skulle sticka från planen igen eller springa till tävlingsledaren och kräva sin Gris tillbaka, så jag petade i henne mycket mellan momenten, höll lite i halsbandet ibland fast man inte får, och hon var väldigt ovillig att sitta plats och att vara fokuserad innan momenten.
Trots detta lilla äventyr, så blev det otroligt nog ett förstapris- 163 poäng!!!!!! Och till och med pallplats;) Jenny har tagit bilden- tack sötaste du för moraliskt stöd ikväll!!