Leya björndödaren

Leya läser med glädje halvbrorsan Ciaráns framfart, han som har lejon och ormar och farligheter runt sig jämt och ständigt (tillsammmans med Mållgan då kanske....;)) Inspirerad av honom så måste hon få berätta:

I helgen när vi var på Åsele marknad, så bodde vi hos en storjägare. Storjägaren hade förutom en jämthundsvalp som behövde uppfostras, även ett björnskinn från en björn han skjutit för ett par år sen. Så när han pratat och pratat och druckit en hel del, så skulle björnen visas. Upp på vinden för å hämta den, släpa släpa ner för trappan, och ut på vardagsrumsgolvet i all sin prakt. Den vägde typ massor, och hade det största huvud jag nånsin sett på en björn. Zmilla blev väldigt fundersam på vad det var som låg där på golvet, hon kröp ihop och närmade sig sakta. Leya gick fram ganska direkt, ställde sig på ryggen på björnen och luktade. Sen nosade hon sig vidare till örat, ögat, och...ställde sig helt sonika och började GNAGA på nosen!!! Kanske inte så populärt hos dödbjörnsägaren... Han hojtade till och såg livrädd ut, Leya fattade ingenting. "Vadårå? Kan man inte ta sig en smakbit, den är ju liks död?!?"

Att skinnet är värt flera tusen och skulle se halvtokig ut utan nos har hon lite förståelse för.