Urblåst

Igår vid barnens skidträning fick Leya träffa den lilla pudelflickan igen. Den lilla pudelflickan är söt och rar och livlig, med ganska mycket krulligt hår runt huvudet. Leya tyckte det var j-ä-t-t-e-s-k-o-j-i-g-t att bekanta sig med henne, men storleksskillnaden gör ju att man håller igen lite på kopplet, då min "valp" inte är riktigt lika rar och timid. Så gör hon då det som hon brukar göra när hon blir lite frustrerad: Hon drar iväg ett klangfyllt mega-dobermann-skall, rätt in i örat på pudelflickan! För att få komma loss, för att få börja busa på riktigt. Jag ser riktigt hur hjärnsubstansen på lillhundstackaren blåser rätt bak i svansroten, och hon får ett tomt, stirrande utseende. " Var tog hörseln vägen"-liksom. Matte till den lilla drar försynt bort henne, samtidigt som jag, frustande och hickande av dolt asgarv, håvar in min nyfikna och uppspelta vovve-bus. Ouppfostrad rr? Näej då... bara lite levnadsglad!