Utställningsdebut

Vår utställningsdebut gick av stapeln på en inofficiell utställning i Sundsvall. Det var jag och en tik till i vår klass, hon vann och jag fick en slät etta. Kritiken löd:

"En ännu lite lätt tik, feminint huvud och uttryck. Bra skalle, behöver lite mer utfyllnad under ögonen. Bra bett bra hals, lite sänkt rygglinje. En aning lång i länden. Behöver fylla ut i bröstkorgen och förbröstet. Bra lårbredd, rör sig bra!"

Matte har inte lyckats ladda ner alla bilder än, så ni får en här där jag har så där härligt lysande ögon...:(

Vi tränade väl inte så där väldans mycket innan, ansåg att det ligger väl i generna det här med utställning, så matte var jättenöjd med mig. Jag tyckte domaren var en helt ok typ, tog hela dagen med ro egentligen. Men blev lite trött i huvet tror jag, för den där riktiga Leya-motorn saknades.

Sasoh fick också han en slät etta, väldigt konstigt faktiskt, eftersom jag hade bestämt att han skulle vinna hela alltet egentligen!
Dagens skojigaste inslag enligt matte; en ringsekreterare som skrev protokollen på gammaldags knattrande skrivmaskin!!!!
Allt som allt en lyckad och trevlig dag, vi fortsätter och hoppas på bättre tur nästa gång!

Lite nervösa nu...

Gottegris

Jag har praktiserat det som storasyster Vimla lärt mig: Äta bajs!! Mmmums! Inte dumma knölar dom där havremopparna dumpar. I vanliga fall är dom frusna och tar jättelång tid att äta upp, men i helgen hade dom tinat och var mjuka vilket innebar att man kunde smälla i sig flera stycken på en nanosekund, innan matte hade hunnit flåsa dit och stoppa mig.

Söta rackare, men farliga på baksidan säger matte!

Ledig helg

Frukost i skogen en "tidig" lördagsmorgon ( typ 10.00...). Kan man ha det bättre än så?

Leya vill ta sig en slick ur chokladen. Ajabaja!

Urblåst

Igår vid barnens skidträning fick Leya träffa den lilla pudelflickan igen. Den lilla pudelflickan är söt och rar och livlig, med ganska mycket krulligt hår runt huvudet. Leya tyckte det var j-ä-t-t-e-s-k-o-j-i-g-t att bekanta sig med henne, men storleksskillnaden gör ju att man håller igen lite på kopplet, då min "valp" inte är riktigt lika rar och timid. Så gör hon då det som hon brukar göra när hon blir lite frustrerad: Hon drar iväg ett klangfyllt mega-dobermann-skall, rätt in i örat på pudelflickan! För att få komma loss, för att få börja busa på riktigt. Jag ser riktigt hur hjärnsubstansen på lillhundstackaren blåser rätt bak i svansroten, och hon får ett tomt, stirrande utseende. " Var tog hörseln vägen"-liksom. Matte till den lilla drar försynt bort henne, samtidigt som jag, frustande och hickande av dolt asgarv, håvar in min nyfikna och uppspelta vovve-bus. Ouppfostrad rr? Näej då... bara lite levnadsglad!